Fröken dramatisk

Två bilder från Sixtens veterinärbesök idag. Rockigt bandage eller hur?!
 
Jag insåg i mitt förra inlägg att jag kanske lät lite väl dramatisk och vill poängtera att ingenting är hugget i steg. Än har ju ingen dött, haha. Nej skämt åsido. Det kan bli så att vi får lägga hoppningen på hyllan, eller i alla fall dra ner på antalet hoppass ganska rejält, men det är alltså inget som är helt definitivt. Skulle det fortfarande fungera att hoppa och visa sig att Sixten kommer hålla för det så kommer vi göra det. Däremot kommer jag att välja mina tillfällen betydligt bättre.
 
Jag har i alla fall tagit beslutet att oavsett hur det blir så lägger vi Team chasingen på hyllan och fokuserar på det mer klassiska ridandet. En tanke som jag haft sedan innan då jag tycker att vi har fått ut det jag ville av sporten. Vi har fått med oss självförtroende, bjudning och tempo och en hel del miljöträning. Nu gäller det för oss att istället tänka mer långsiktigt och lägga upp träningen på ett så hållbart sätt som möjligt. 
 
Innan vi drar några förhastade slutsatser ska vi nu följa våra hemgångsråd och hoppas på en bra igångsättning. Därefter får vi ta det steg för steg. It´s not over ´till it´s over som man kan säga, och ger upp gör vi inte i första taget. Och dressyr är inte så illa trots allt. 

Där dog vår hoppkarriär

 
2015 kommer jag skriva in i min egen historiebok som året med flest tråkiga besked och motgångar. Idag väntade ännu ett tungt besked. Sixten har varit hos veterinären hela dagen för en hältutredning av hans diffusa rörelsestörning. Till slut spårades problemen till hovarna, och då speciellt på vänster fram. Han har kraftig hovbensförbroskning i framhovarna, precis som Ginnie hade. Utöver det var han vass i hovleden och blev behandlad med kortison. Hovbroskförbening känner vi ju tyvärr till allt för bra sedan innan. Nu är Sixten skodd med specialskor. Liknande variant som Ginnie hade. En typ av ringsko som gör att hoven lättare ska få hjälp med lättare överrullning och ökat stöd.
 
Vad det med klartext betyder är att vår hoppkarriär ser ut att vara över. Hoppning på högre höjder kommer att ge en alldeles för stor belastning på hovarna och i längden vara ohållbart. Fan fan fan känner jag. Det var ju inte så här det skulle bli. Inte med en häst till. 
 
Men vad ska man göra. Om så krävs får vi sadla om och satsa på dressyr istället. Sedan får vi se hur länge Sixten håller. Vi har väl innerst inne vetat att han inte är en häst som kommer bli trettio år gammal. Hans storlek talar emot honom på det planet, och hovbroskförbeningen vet vi kan vara ärftlig. Men det känns ändå så himla tråkigt. Hoppning är vår grej, och Sixten har så oerhört mycket kapacitet att ta av. Det känns som att vi precis skulle börja vår hoppkarriär nu och ta oss ut på tävlingsbanorna tillsammans. Och jag ska vara ärlig, det känns lite som att en dröm slocknade idag. 
 
Ordinationen blir inledningsvis vistelse i sjukhage och metacam. Nu får vi sätta oss ner och tänka om hur framtidens upplägg kommer se ut. Man får vara glad för varje dag man får tillsammans med sina djur. Att kanske inte kunna hoppa är inte jordens undergång, men visst känns det bedrövligt tråkigt. Men jag slutar inte att hoppas. Någon gång kan väl ett mirakel ske....

Hälta och liten aktivitet

En veckas vila har det blivit för Sixten med anledning av att han varit oren. Vi har spårat hältan till en svullnad i vänster framkota. Det är samma kota som han blev opererad i som ettåring efter att ha skurit sig illa på lösdriften han gick på. På fredag har vi fått tid hos veterinären för att kolla upp honom ordentligt. Att det är samma kota som han opererade som liten känns lite oroväckande, men har vi tur så är det inte så farligt. Efter att vi har analyserat lite kom vi fram till att han nästan alltid landar med vänster framben först när vi hoppar. Det skulle därför inte vara så konstigt om han får känningar där. Till dess att vi åker och kollar honom går han i hagen som vanligt, men komma  in lite tidigare på eftermiddagarna för att hinna stå med sina paddar från Back on track i några timmar.

Så är läget för oss just nu. Under tiden som Sixten är dålig ska jag försöka fokusera mer på min egen träning och att hitta inspiration från annat håll. Igår var jag till exempel och tittade på några starter på en regional hopptävling i närheten. På eftermiddagen kikade jag på världscuphoppningen från Helsingfors tillsammans med Elin vilket också gav en boost till inspirationsförrådet. Vi håller tummarna för snabb läkning på Sixten så att vi kan fortsätta med träningen.