Blandade intryck från Göteborg

 
Torsdagkvällen spenderade jag i och på Göteborg Horse Show tillsammans med familjen. Vi såg två internationella hoppklasser och sprang runt en timme på mässan mellan klasserna. Timmen på mässan kändes väldigt lagom den här gången. Vi fick hittat det vi hade på inköpslistan (och lite till hehe) bortsett från nya senskydd. Priserna var lite väl saftiga för oss som inte bryr oss om att betala extra för något flashigt märke. Så vi bestämde oss för att ta en sväng till Hööks någon dag och köpa likadana som Sixten har haft nu. De vi har nu gick sönder förra veckan när vi hoppade. De sprack på insidan när Sixten slog i sig själv i luften. Tur att det finns benskydd! 
 
När det kommer till hoppningen satt jag helt uppslukad och såg de fina hästarna som tävlade. Under vissa ritter kunde man verkligen luta sig tillbaka och bara njuta, medan andra fick en att sätta i halsen. Det största utropstecknet tycker jag var Cornelia Ryléns ritt i den första 1,40 hoppningen. En riktig klassrunda enligt min mening med djärva svängar, bra tempo och mycket fin ridning. Hon låg i ledning till sista ryttaren kom in och red snabbare. Men vilken spänning! Överlag visade de svenska ryttarna fin ridning. Extra kul var att det var så många stora namn på plats. Inte minst en av mina största förebilder Marcus Ehning som jag alltid tycker rider så fint. 
 
Något som däremot slog mig var att det var överraskande många rundor där det gjordes stora ryttarmissar som ledde till grova rivningar. En och annan kan man få se ibland men denna gången tyckte jag att det var betydligt fler. Vad det berodde på vet jag inte, men det var en reflektion jag hade efter kvällen.
 
Full med inspiration ska jag strax bege mig mot stallet för ett dressyrpass. Våra fynd på mässan ska självklart också testas, och därefter har vi kvällsjouren idag. 

"Hur orkar du hålla på?"

 
Inte helt sällan stöter jag på folk som förundras över hur vi hästmänniskor orkar med att dag ut och dag in lägga så många timmar i stallet. Frågor som "hur orkar du hålla på?", "tröttnar du inte?" och "måste du åka till stallet varje dag?" är några av de vanligaste jag stöter på. Ofta följs de av något i stil med "oj, det skulle jag aldrig klara av". För mig är svaren rätt självklara. Jag orkar med för att det är den livsstilen jag har valt, min största passion i livet och något jag mår bra av. Att vara i stallet är en lika solklar punkt på dagen som att äta eller gå till jobbet. Visst kan det ta emot ibland, det ska man inte glömma bort, men på det stora hela så längtar jag till stallet nästan varje dag. 
 
Det är inte bara en gång som jag själv har ställt mig frågan vad jag skulle göra i livet om jag inte hade hästarna. Under perioder där jag inte har mått helt hundra och varit borta mycket från stallet har jag nästan klättrat på väggarna hemma. Att vara i stallet är mitt sätt att hämta- och göra av med energi på samma gång. Jag behöver de där timmarna utamhus där jag kan koppla bort resten av min omvärld och bara fokusera på det jag håller på med just för stunden. Hur bra eller dålig dagen än har varit blir den alltid lite bättre om jag får vara i stallet.
 
Hästar är så fantastiska djur. De accepterar en precis som man är och dömer ingen. Den där tysta kommunikationen man kan ha med sin häst går inte riktigt att sätta ord på. Ni som vistas runt hästar förstår vad jag menar, och därför behöver ni inte heller ställa frågan kring varför man håller på. Dag ut och dag in, i alla väder. Jag önskar att alla de icke hästmänniskor vi har runt oss får möjligheten att uppleva den där känslan som man bara kan få tillsammans med en häst. En mjuk mule som blåser varm luft på kinden, en gnäggning när man ska hämta sin kompis i hagen eller att bara sitta och lyssna på ljudet av en häst som äter. Kommer ni på något bättre än det får ni gärna berätta det för mig. 

Dokumentären ni alla borde se

Het på tapeten just nu är dokumentären om All In, även kallad "Allan" som precis släppts på svt play. Den har redan slagit någon form av visningsrekord vilket jag förstår helt och fullt. En fantastiskt välgjord dokumentär där tittarna får följa historien kring Allan från det första mötet med Peder och fram till OS. Känslan man har lyckats fånga med både intervjuer, musik och inte minst det filmade materialet träffar rakt i hjärtat. Jag satt fängslad under den timmen då jag såg programmet. Har ni inte redan sett den tycker jag att ni omedelbart ska klicka er in på Svt play och titta. Inte bara för att historien i sig är fin utan även för att ta del av kloka ord från Peder som ger en inblick i hans hästfilosofi. Jag tror att vi alla har mycket att lära av vad han säger. 
 
Ni hittar dokumentären på följande länk: https://www.svtplay.se/video/13246812/allan-den-bevingade-hasten/allan-den-bevingade-hasten-avsnitt-1?info=visa