På Fyra Hovar

Resultat efter nytt bettbyte
Efter ett dåligt ridpass kan det alltid komma ett bra. Det är väl det fina med den här sporten! Fredagens ridpass drog vi ett streck över, tog en mysig uteritt i lördags och körde på med nya friska tag i söndags. Och hej vad det gick! Paddocken hade tinat lagom mycket för att det ÄNTLIGEN skulle gå att rida ett ordentligt pass utomhus. Jag har fått låna ytterligare ett nytt bett att testa till Sixten. Den här gången ett rakt ettbett. Som jag tidigare har skrivit kom jag på att Sixten verkar föredra fasta ringar så att det inte rör sig för mycket i munnen. Att gå från tvådelat till rakt var ytterligare ett steg mot att slippa "runtskramlet" i munnen. Han har aldrig gått på rakt bett tidigare så det var en chansning, men den visade sig gå hem. Under söndagens ridpass lossade många spärrar. 

Eftersom det alltid står hinder ute i den stora paddocken kunde vi inte låta bli att hoppa lite. Jag försökte tänka på min hemläxa från träningen att vara lite mer kreativ och inte bara hoppa ett hinder och sedan rida rakt. Istället försökte jag variera både hur jag vände upp mot hindren och vad jag hittade på efteråt. På det viset blev Sixten mer aktiv och engagerad i uppgiften. 

Filmen är från slutet av ridpasset när vi joggade av. 
Inte alltid på topp
Det är inte alla dagar man kan vara på topp och hamna där man vill. I fredags var en sådan dag. Jag slutar tidigare på fredagar och åkte efter jobbet och hämtade upp Dixie innan vi tillsammans åkte till stallet. Sixten blev rejält bortskämd med morötter och skaffade sig en ny favoritperson att flörta in sig hos. Min plan var att få till ett ordentligt dressyrpass med mycket lösgörande arbete. Planen höll inte riktigt vägen ut. Han var spänd och tittig (förmodligen uttråkad av att gå i ridhuset kom jag på efteråt). Det blev mycket kämpigare än jag hade hoppats på och vi var inte helt överens. När han tyckte att det blev jobbigt stannade han och studsade på stället eller kortade ihop sig och slängde upp huvudet. 
 
Trots att vi kämpade på var det motigt för oss båda. Ofta brukar det lösa sig mot slutet av ridpasset men inte under det här passet. Vi fick helt enkelt inte till det. Tillslut gav jag upp och fick bara acceptera att det inte skulle gå bättre. Ibland är det bättre att bara avsluta och ta nya tag nästa dag. Så det gjorde vi. Bortsett från ridningen hade vi en kul eftermiddag i stallet och jag uppskattade att ha sällskap! 
 
 
Back to normal
Första riktiga ridpasset på en vecka avklarades igår, och Sixten kändes precis som vanligt igen. Han har inte så ont av att vila en vecka bortsett från att han blir lite understimulerad om man inte pysslar tillräckligt med honom. Dessutom har fällningen dragit igång på allvar och han är väldigt känslig i pälsen just nu. Innan vi gick ut och red fick det bli en ordentligt avskalning av päls. Jag hoppas för hans skull att han löser fällningen snabbt i år. Trots det känns det som om han inte reagerar lika mycket i år som han brukar. Kanske beror det på att han fått extra vitaminer hela vintern och nu en extra dos av b-vitamin varje dag. Ofta tror jag att man börjar ge tillskotten för sent och att det då inte får samma effekt. 
 
Ridpasset började vi med att skritta fram ute i snön. Hade det inte varit för att kramsnön byggde stora styltor under hovarna hade vi ridit hela passet utomhus, men så var nu inte fallet. Som tur var hade mamma med gummiklubban och kunde knacka loss snön innan vi gick in i ridhuset. Sixtens energinivå var inte helt oväntat hög och han bjöd fint framåt. Det blev ett ganska kort ridpass i joggingstuk där jag försökte rida långsidorna i svag öppna för att lösgöra honom. Känslan var riktigt bra och vi avslutade på topp. Skönt att vara tillbaka på banan igen.